Fy för fasen vad jobbigt det va att lämna på dagis idag. Emmy som alltid glatt stövlar in till sina kamrater klängde sig fast vid mig som silvertejp o bara gallskrek: "mammaaaaa...Du får inte gå, jag vill följa med dig!!!"
Troligtvis har detta o göra med att vi bråkat sen frukosten då hon tyckte de va en bra idé att sitta o sparka på mig trots att jag upprepade gånger bad henne sluta.
När inte det funkade lyfte jag iväg henne. Ramaskri o pest o kolera blev resultatet av den handlingen.
Sen hade vi det lite mysigt en kort stund till nästa drabbning o så rullade vår morgon på.
Jag kände tillslut att får det vara nog. Hon önskade sig både flätor o tofsar o hårspännen o örhängen (såna klister grejor) men fick bara en tofs för att slippa håret i ansiktet.
Förklaringen till det var att gör inte du som jag vill så får inte du det du vill.
Lyssnar inte du på mig så lyssnar inte jag på dig.
Jag drog hela "att vara en bra kompis o syster" historian.
Gnäll o gnöl o allmänt tjurig.
Hon muttrade sig i sina överdrags kläder.
Fräste ut till bilen.
Väl framme vid dagis skulle hon stänga bildörren o råkade få huvudet lite i vägen så den touchade lätt vid hennes panna o sen va det helt kört.
Som mamma spricker hjärtat när ens barn är ledset. Ångesten växer som en lavin inombords. Utåt får man agera stoneface...för ett sånt beteende får inte vinna.
Nu sitter jag här o försöker tänka igenom hela förloppet.
Kan man göra på annat vis för att slippa denna skit?
Inte första dagen vi drabbar samman...
Nån som har nåt förslag?
Pust...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar