Två-åringar...

Jag älskar mina barn över allt annat men ibland funderar jag över ifall jag verkligen vart vid mina sinnens fulla bruk när jag skaffat två.
Om två år har vi nr 2 som ska in i samma trots som nr 1 e i nu.
De som just nu gör saken ännu mer frustrerande e att nr 1 börjar vara i en period där hon inte tänker/vill sova på dagen. Att hon sedan behöver det alla gånger om förstår hon inte utan driver mig istället till halvt vansinne genom att vara tvärtemot, grinig, skrikig, gnällig o allmänt stört rabiat. Tror hon kört dockvagnen rätt i mina hälsenor o in i mina smalben minst fem gånger idag bara för de e "loligt", legat o gallskrikit på golvet i minst en halvtimme för att hon "inte kan gå"...+ en massa annat skit.
När hon tillslut somnade kände jag bara "ÄNTLIGEN!!!" Satte mig ner i fotöljen o stirrade tomt framför mig.
Det som gör de hela värt de e alla underbara stunder med skratt, sång, bus, mys, dans, kramar, prat o tokiga ideer o påhitt.
Jag älskar mina barn över allt annat men undrar var "off-knappen" sitter, för den skulle verkligen behövas ibland...